Kris och kommunisering

Kommunisering är inte något fridfullt experimenterande med nya sätt att leva, utan proletärernas revolutionära svar på en akut samhällskris. Nedan följer några reflektioner över detta samband mot bakgrund av den nuvarande krisen.

Klasskampen mellan proletariat och kapital pågår oavbrutet och formar hela vår tillvaro. För det mesta tar den sig relativt fredliga former, men genom historien har den givit upphov till talrika revolutionära rörelser som har hotat produktionssättets existens. Alltid har dessa rörelser uppstått ur en vägran av outhärdliga proletära livsvillkor, men det är inte fullt så enkelt att en “överdriven” utsugning gör att kapitalismens fortbestånd regelmässigt blir ifrågasatt. Ofta är det rentav en “alltför skonsam” hantering av arbetarklassen som är den direkta orsaken till social oro. Vi kan ta Grekland som exempel där statens usla finanser (som enligt bourgeoisiens representanter skapats av alltför generösa villkor för många arbetargrupper, främst de offentliganställda) tillslut måste avhjälpas genom en åderlåtning av arbetarklassen. Utsugning och mervärdeproduktion är två ord för samma sak och eftersom kapitalförhållandet lever av att producera mervärde, dvs. av att exploatera arbetarna, hör klassmotsättningen med nödvändighet till dess innersta väsen. Aldrig kan det göra sig kvitt denna motsättning, hur mycket produktionssättet än lyckas mutera. Hotet om att sprängas inifrån lurar därför bakom varje allvarlig kris.

Allvarliga kriser (som den vi upplever sedan 2008) bryter ut i lägen då kapitalistklassen misslyckas med att garantera en tillräckligt hög mervärdeproduktion under uthärdliga reproduktionsvillkor för producenterna av detta mervärde (det som i borgerlig jargong kallas att förena tillväxt med sociala hänsyn). Den mest abstrakta definitionen av en kris för det kapitalistiska produktionssättet är att dess reproduktion blir hotad, det vill säga de antagonistiska klassernas fortsatta reproduktion. Men det är på den konkreta nivån som vi direkt framför oss ser krisen utveckla sig: banker och företag som hotas av konkurs och arbetare som förlorar jobbet, blir vräkta från sina hem eller drabbas av sänkt lön, försämrad pension, sjukvård och så vidare. När enskilda kapital eller grupper av proletärer hamnar i trångmål så kan staten gripa in för att avstyra ett akut hot, till exempel genom att bevilja nödlån till företag eller att skjuta till lite extra pengar till kommunerna och därigenom säkra en viss nivå av samhällsservice. Men det finns aldrig några mirakelkurer. I dylika fall skuldsätter staten sig själv och förr eller senare måste statsbudgeten åter bringas i balans, vilket betyder att det i slutändan alltid är proletariatet som måste betala. Den enda nåd som kapitalistklassen kan erbjuda ett lands proletärer i händelse av en kris är någon typ av avbetalningsplan (en inteckning av framtida utsugning), eller att man låter ett annat lands proletärer betala en del av notan. Ett exempel på det förstnämnda är hur Island ålades att ersätta Storbritannien och Nederländerna för deras förluster i samband med banken Icesaves konkurs: 3,8 miljarder euro plus ränta över en trettioårsperiod. Ett exempel på det sistnämnda är den svenska regeringens energiska påtryckningar inom EU och IMF 2009 för att förhindra en devalvering av den lettiska valutan, något som hade varit förödande för de svenska storbankerna som lånat ut enorma summor i Baltikum. Baltstaternas mycket brutala sparpaket var förmodligen helt nödvändiga för att rädda det svenska banksystemet från kollaps, vilket förklarar Sveriges och EU:s stenhårda krav.^[1]Först efter att den värsta stormen hade lagt sig vågade den svenske finansministern ta bladet från munnen: “Det här har jag aldrig sagt så tydligt förut, men sanningen är att Sverige var … Continue reading Akuta åtgärder som nödlån till bilindustrin och nationaliseringar av låneinstitut löser emellertid inte de underliggande problemen bakom krisen, vilken är en investeringskris eller rättare sagt en kris för ackumulationen, dvs. en kris för exploateringen.^[2]Jfr Endnotes, “Ett förhållande faller samman? Reflektioner över krisen”, oktober 2008 http://www.riff-raff.se/wiki/endnotes/reflektioner_oever_krisen. Ordningen kräver att utsugningen fördjupas.

Under hösten 2008 kunde vi se hur de kapitalistiska staterna koordinerade sig i världsskala (från Washington till Beijing, från Frankfurt till Stockholm) för att möta finanskrisen, men ändå har de inte på lång väg lyckats bemästra situationen. Vi har gått från ett läge där storbankerna stod vid randen till konkurs till ett där hela länder hotas av bankrutt. Statsskuldskrisen är inte över än och om situationen förvärras — t.ex. av kamper i Spanien och andra djupt skuldsatta länder eller av ett högre oljepris — kan den mycket väl orsaka en dominoeffekt liknande den som drabbade bankerna under hösten 2008 och början av 2009. Världssamfundet håller redan en lång rad länder under armarna (Island, Lettland, Grekland, Ungern, Ukraina, Irland…) och frågan är hur många fler det orkar bära.

Kapitalistklassens styrka är — förutom det ekonomiska tvånget — dess statsapparater och dess förmåga att samverka för att rädda det kapitalistiska världssystemet. Denna nya anda av klassolidaritet inom kapitalet har sin grund i de globala produktionskedjorna och i alla länders ömsesidiga beroende av en fungerande världsmarknad. Men detta är samtidigt dess svaghet, ty en lokal kris kan idag fortare än någonsin sända ut en chockvåg genom hela det kapitalistiska nervsystemet.

En global exploateringskris leder inte automatiskt till revolution, men revolutionen är otänkbar utan en sådan kris. Samtidigt är en kommunistisk revolution idag bland det svåraste och farligaste som går att föreställa sig, då den skulle innebära en konfrontation med alla världens statsapparater. Alternativen måste därför vara synnerligen dystra för att den trots allt ska bli verklighet. Men att göra revolution är inte att offra sig för ett ideal, utan att försöka nå en lösning på omedelbart trängande behov.

riff-raff är en del av kommuniseringsströmningen. Vi menar att det enda revolutionära perspektivet idag är kommunisering, att den kommunistiska revolutionen av idag måste gestalta sig som kommunisering. Som revolutionär praktik kännetecknas denna av att proletariatet, i sin kamp mot kapitalet, omedelbart tar sig an uppgiften att avskaffa sina egna livsbetingelser, det vill säga allt det som bestämmer proletariatet som en klass: egendomen, utbytet, arbetet, staten osv. En sådan revolution går inte via arbetarnas erövring av den politiska makten och inte heller deras tillägnelse av produktionsmedlen, inte ens som ett nödvändigt steg på vägen. Revolutionsprocessen utmärker sig tvärtom av att politiken, ekonomin, värdeformen såsom samhällelig förmedling mellan individerna, avskaffas och ersätts med kommunism. Proletariatet upphöjer sig således inte till härskande klass utan avskaffar sig självt och alla samhällsklasser under kampen mot kapitalet. Kommuniseringen kommer inte från ovan eller “från framtiden” utan är ett kvalitativt språng och ett brott med klasskampens vardagliga gång (kamper om lönenivåer, arbetsvillkor m.m.). Den bryter ut i den stund som proletärerna tvingas att ta till kommunistiska åtgärder i kampen mot klassfienden: metoder med vilka kapitalet kan förintas.

Vid artonhundratalets mitt definierade Marx och Engels kommunismen på följande sätt: “ Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som ska uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten ska inrätta sig. Det vi kallar kommunism är den verkliga rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet. Betingelserna för denna rörelse framgår av den nu bestående förutsättningen.”^[3]Karl Marx, Friedrich Engels, “Den tyska ideologin”, i Människans frigörelse, Göteborg 1995, s. 155, korr. Kommunismen som verklig rörelse, detta går omöjligen att tolka som att den skulle gå att iaktta här och nu såsom existerande kommunistiska relationer. Några sådana är helt oförenliga med det kapitalistiska samhället. Kommunismen som verklig rörelse måste istället innebära att den kan härledas från “den nu bestående förutsättningen”, från den reellt existerande klasskampen. Och eftersom klasskampen har förändrats, ja hela världen har förändrats, måste det revolutionära perspektivet se annorlunda ut idag. Vi måste ärligt fråga oss vilken sorts revolution som går att föreställa sig utifrån hur världen ser ut idag.

Det är alltid vanskligt att tala om framtiden, men riskerna blir mindre om vi resonerar kring en nära förestående framtid. Låt oss därför teckna följande scenario: krisen har fördjupats och enorma kapitalvärden har gått förlorade. Kapitalistklassen måste desperat öka utsugningen för att få igång ackumulationen på nytt. Proletariatet kämpar emot och efter ett tag uppstår en situation, någonstans, där ingen av klasserna kan ge med sig, vilket leder till enorma störningar i samhället. Lönebortfallet till följd av strejkerna och arbetslösheten tillsammans med en valutakris skapar då ett akut behov av att få tag på alla slags livsmedel samtidigt som man inte längre kan betala för dessa. Rörelsen går så in i en ny fas när proletärerna slutar att betala för hyra, elektricitet, vatten m.m. och börjar att bryta sig in i lager, inta jordbruksmarker osv, kort sagt när de tar vad de behöver. Dessa ingrepp i äganderätten är nu inte något tillägnande av produktions- och existensmedlen; de övergår inte till att bli arbetarnas egendom utan upphör istället att vara egendom — de blir kommuniserade. I kampen mot kapitalet stärks och enas proletärerna av att göra sig oberoende av att arbeta för pengar; enheten uppstår således i klassernas upplösningsprocess — i kommuniseringen. Att konkret upphäva sig själva som proletärer kommer vara den svåraste saken i världen men samtidigt det ultimata vapnet i klasskampen. Med sina kommuniseringsåtgärder bekämpar proletariatet effektivt klassfienden genom att förstöra alla de betingelser som hela tiden återskapar proletariatet som klass. Till slut kan proletariatet bara värja sig mot kapitalet genom att upplösa det, och det kan det göra enbart genom att negera sig självt som värdeskapande klass och samtidigt — i en och samma process — producera helt andra liv som är oförenliga med kapitalets reproduktion.

Eftersom kommuniseringsprocessen kännetecknas av att alla samhällsklasser avskaffas, inklusive proletariatet, leder den — om den fullföljs — till ett slut på klasskampen. Det vore dock ett stort misstag att föreställa sig denna process som en gradvist minskad klassantagonism, i takt med att kommunistiska relationer börjar att tränga undan de kapitalistiska. Kommuniseringen är ett brott med den vardagliga klasskampen genom att inte längre vara ett försvar av arbetet. Ändå är den från början till slut en klasskampspraktik. (Från att ha kämpat för att finnas till kämpar man nu för att slippa att finnas till.) Kommunisering är således inte något alternativt levnadssätt; den kommer inte att vara något socialt experiment av fria individer. Kommuniseringen är överhuvudtaget inte något fritt val utan återigen ett omedelbart behov i ett bestämt läge, en uppgift som proletärerna tar sig an, tvingade av de materiella omständigheterna, när deras situation har blivit outhärdlig och oförenlig med kapitalets ackumulation. Det är enbart kampen mot kapitalet som kan driva proletariatet till den punkt där det måste krossa staten, avskaffa kapitalet och sig självt, för att undkomma sin situation. Kommuniseringen bör därför inte ses som någon strategi eller metod som går att välja bland en uppsjö andra, som om proletariatet skulle stå inför ett smörgåsbord av tänkbara revolutionära lösningar. När vi talar om revolutionen som kommunisering är det istället som en materiell nödvändighet och teorins uppgift blir att bestämma denna nödvändighet: villkoren för det kapitalistiska produktionssättets avskaffande. Enbart en analys av det existerande kapitalistiska motsättningsförhållandet, av förutsättningarna för dess reproduktion och villkoren för dess ickereproduktion, samt en noggrann och detaljerad analys av de “empiriska” klasskamperna vi bevittnar och själva deltar i idag, kan bidra till att göra detta till något mer än en from förhoppning eller ren spekulation.

Somliga hävdar att kommunismen är nödvändig redan nu: “Vi behöver inte vänta på katastrofen — katastrofen är redan här.” Det kan man läsa på baksidan till Det stundande upproret^[4]Den osynliga kommittén, Det stundande upproret, Pluribus, 2010., en bok som har blivit mycket uppmärksammad på sistone, men det här är inte teori utan retorik, propaganda. Meningen är en appell till handling, precis som upphovsmännens tidigare skrift Appell. Vad man här förutsätter (om än inte uttryckligen) är att revolutionens objektiva villkor är mogna, eller snarare övermogna, och att nu endast ett subjektivt villkor måste till som kan bryta “ett döende samhällsystems … absurda determinism — dess senila determinism — att helt enkelt släpa sig fram.”^[5]Call, s. 4. Vi föreställer oss inte revolutionen som ett sammanfallande av objektiva och subjektiva villkor. Revolutionen, kommuniseringen, är faktiskt inte någon nödvändighet här och nu, ty vi kan ännu inte bevittna den. Men det betyder inte att den inte kan bli nödvändig redan imorgon! Det är lätt att bli otålig när man ser vart världen är på väg, och vi kan alla känna oss fångna i en “absurd determinism”. Nödvändighetens lag är dock obönhörlig; aldrig kan vi handla på ett sätt där vi gör oss oberoende av denna determinism. Men såsom en del av determinismen, som nödvändigt bestämda av klassantagonismen, kan vi handla i enlighet med vad vi är — emot vad vi hittills varit — och som klass avskaffa klasserna, när vi väl ställs inför denna fruktansvärda uppgift.

Peter Åström, mars 2011

Ett svar på kritiken (A reply to critics) — översättning kommer snart